Larmet gick den 6 juni kl. 18.30 Polisen i Sundsvall behövde hjälp från de Eftersökskontakterade hundekipagen. Den var en 78 årig dam som saknades i Nolbyområdet. Jag var i stan när larmet gick men förflyttade mig snabbt hem efter frågan som alltid ställs till oss: "Kan ni åka" Och självklart åker vi om vi och våra hundar är friska. Pulsen stiger alltid lite extra när man får larmet. På den ca 8 km långa resan från Sundsvalls city till min bostad hann jag gå igenom min utrustningslista i huvudet.

• Hundutrustning, spårsele,sökrullar,tjänstetecken mm
• Vatten, extra energi till hunden, hundmat
• Mina utrustning, kläder, varma kläder, svala kläder, regnkläder, stövlar, kängor. Myggmedel, extra energi till mig själv.
• Första hjälpen väskan
• Midjeväska, ryggsäck, kompass, pannlampa, ficklampa, extra batterier
• Termos med vatten, kaffe,chokladpulver jag har gjort iordning ett "överlevnadskit" (en plastlåda med lock, alltid färdig att stoppas ner i ryggsäcken) som består av frystorkat kaffe, choklad, soppa, ris- o sesamkakor,the mm  

För något som man lär sig under åren är att ALLTID se till att ta med mycket kläder, ibland är vi ute i MÅNGA timmar. Och man kan alltid plurra och bli blöt, alltså  ombyte..

Efter ca 40 min var jag om mina hundar på plats. Polisen tog emot mig och de andra hundekipagen. Vi fick reda på vad som hänt och vart den försvunna senast hade setts. Vi fick våra områden tilldelade och åkte snabbt ut för att sätta igång att jobba. Området vi skulle söka av var väldigt brant och mycket nära en stor väg. Min gamla 9 åriga schäfertik Puma med lång erfarenhet och rutin fick jobba lös med mig i skogen.

Det som är fantastiskt med gamla rutinerade hundar är att de genast vet när det är allvar. Jag undrar hur? Kanske känner de på sig att matte är extra taggad och att pulsen är högre än vid en vanlig träning? Något är det i alla fall som gör att DE VET! Puma VET att AHA nu vill matte att jag skall visa på ALLT jag hittar i skogen inte bara människovittring. Hon blir otroligt noggrann och letar i alla hålor och gropar, under nedfallna träd under granar.. Hon visar mig på flaskor (någon kan ju ha tappat det)  kläder, gamla plastburkar ALLT. På vanlig räddningsträning struntar hon fullkomligt i att det ligger en massa saker utspridda i sökområdet..Då är det endast människovittring som gäller. Vi jobbar väldigt nära varandra och har hela tiden ögonkontakt. När hon hittat något så tittar hon med en lång blick på mig och jag frågar om hon har hittat något. Då tittar hon ner på föremålet och tittar på mig igen, precis som om hon vill säga; "ja, kom och se" då går jag och tittar på hennes fynd. Ibland kan det faktiskt vara viktigt som klädplagg, glasögon eller dyl. Ibland kan det ju vara så illa som att personen vi letar kanske inte är vid liv. Och eftersom vi inte kan träna på döda människor vet vi ju inte heller hur våra hundar skulle reagera och inte heller hur de skulle tala om för oss att de fyndat. På ett annat eftersök var det just det vi letade, en död människa. Personen ifråga hade varit försvunnen flera veckor, men Polisen ville ändå ha detta område genomsökt. Då funderar man hur hundarna verkligen skulle reagera. Jag tror mig känna min hund så väl att jag kan tala om hur hon skulle reagera. Det visade hon mig under detta äldre söktillfälle. Det var så att vi skulle söka av områdena efter en väg, gå med lös hund efter denna gamla skogsbilväg. Och om hundarna visade intresse åt något håll så skulle vi hänga på. Jag såg att min Puma gick fram emot ett ganska djupt dike, Jag såg på henne att hon visade stor olust, det var nästan så att hon rös (om nu en hund kan göra det?..) Vi hade som vanligt ögonkontakt och hon "talade" om för mig att hon hittat något. Jag gick fram till diket och kände stanken, Och tänkte naturligtvis att vi hade hittat den försvunne personen - död. Men skönt nog det visade sig att hon hade hittat en död älg. Denna stund berömde jag henne väldigt mycket och talade om för henne vilken duktig hund hon var, och det var precis som om att hon då fattade att jaha matte vill att jag ska visa henne på allt jag hittar, dött eller levande. Efter berömmet och lite godis gick vi vidare varefter hon snabbt drog av till höger på vägen in under en gran och jag hann igen tänka att nu har vi hittat personen i fråga. Jag var snabb att springa efter för att se henne visa mig - en död räv...Med denna erfarenhet i bagaget så tror jag mig veta hur min hund skulle reagera vid fynd av död människa. Återtillbaka til eftersöket jag började att berätta om.

Vi hann med ca 1 timme i skogsterrängen när vi fick ett samtal om att damen var återfunnen och att vi skulle bege oss till samlingsplatsen. Där fick vi glädjande nog veta att damen var välbehållen. Hon hade gått hem - 3 mil!

Som tur var hann den inkallade helikoptern, alla orienterare samt Hemvärnet aldrig komma till platsen. Men visst kan man känna sig trygg i vårt svenska samhälle med all hjälp som går att få - om man skulle gå vilse...

Katarina

Räddningshundarna i Sundsvall rycker ut!

Torsdag 28 maj 2009 kl. 22.00 började telefonerna hos några av Sundsvalls Räddningshundekipage att ringa, vi skulle ut på storövning!

Övningen var planerad sedan drygt 5 månader tillbaka, och ekipagen hade fått veta att den 28 maj skulle de ligga i beredskap från kl.21.00

Sundsvalls Räddningshundekipage hade fått en inbjudan från de arrangerande myndigheterna om att få närvara vid övningen. Något som naturligtvis togs emot med stor entusiasm och glädje.

Alla ekipagen tog övningen på största allvar och tyckte att det var ett fantastiskt tillfälle dels att få träna sina hundar men framförallt att få visa vilket otroligt hjälpmedel en

Räddningshund verkligen är och vad vi som ekipage kan prestera.

Kl. 22.00 fick Thommie Gradin (själv Räddningshundförare men vid denna övning agerande samordnare för de inbjudna Räddningshundekipagen) order att kalla in Räddningshundarna och telefonkedjan startades omedelbart.

Ekipagen skulle infinna sig på Stenvikshamnen, Alnö senast 22.40 Väl på plats med hund, sökutrustning, flytvästar och lätt packning informerades ekipagen om lägesbilden.

Scenariot var: En restaurangbåt från Sundsvall, M/S Medvind hade kolliderat med en mindre båt strax utanför ön Tjuvholmen och att den lilla båten omedelbart sjunkit. Många människor befinner sig i vattnet och några personer från den lilla båten hade setts simma mot Tjuvholmen. Det var oklart hur många.

Räddningshundarna skulle sättas iland på ön för att söka av området efter överlevande.

Sagt och gjort, ombord med alla hundar i Kustbevakningens båt som snabbt skulle ta oss till Tjuvholmen. Alla hundar och förare var laddade till tusen och hundarna visste inte hur snabbt dom skulle komma ombord. Dessa Räddningshundar är ju fantastiska! Vad vi förare än hittar på och vad vi än ”drar ut dom” på för äventyr och träningar så tycker de att allt är så vansinnigt roligt och alltid ”toktaggade”

Väl iland på ön fick vi snabbt se en karta över ön och bestämma själva sökupplägget. Vi

bestämde oss för att dela oss i 2 och 2 ekipage. Terrängen var väldigt besvärlig på ön, höga klippor, snårigt och allmänt svårframkomligt OCH kl.var ca 23.00 – det började mörkna! Vi bestämde oss för att söka av den delen av ön som var närmast olycksplatsen där chanserna att hittade skadade bedömdes som störst. Det var bråttom! De som befunnit sig i vattnet kunde vara nedkylda, skadade och chockade.

23.04 var alla 6 ekipagen klar för att börja jobba. Vi jobbade med lösa hundar, sökte av

området för område mot olycksplatsen.