Min "fosterdotter" Selma finns inte längre bland oss. Hon har rest till regnbågslandet. Där får hon träffa sina gamla kompisar, där är alla friska.

Selma blev 10 år. Selma har bott hos mig och min familj från och till under 6 år. När Selmas matte & husse skulle ut och resa var Selma hos mig.

Selma var en bestämd liten dam av rasen Irish soft weaten terrier. Hon hade mycket bestämda åsikter, och hon vaktade ALLTID maten med sitt liv...

En dag i september månad 2010, bytte jag och familjen hundbil. Då tänkte jag på Selma. Det var snart oktober och då brukade Selma alltid komma för att stanna under 5-6 veckors tid. Jag tänkte att denna bil blir nog bra även för Selma som brukade få åka i bur i baksätet på vår bil. På kvällen samma dag fick jag ett SMS från Selmas matte som i sin förtvivlan inte kunde få rösten att hålla för ett telefonsamtal till mig, Selmas fostermatte. I sms:et stod det att Selma var sjuk, livmoderinflammation och att hon dagen efter kl. 17.00 skulle få somna in.

Jag svarade Selmas matte, att de trots sin sorg måste försöka att tänka på alla de fina åren de fått med sin hund och att de skulle krama om Selma och hälsa henne att hon och jag så småningom skulle träffas i regnbågslandet och att Selma skulle förstå...

Det var som ett slag i magen. Trots att det var lite jobbigt med en tredje tik i familjen och trots att två av dom inte alls tyckte om varandra så hade jag ändå börjat att liksom "längta"..

Kvällen, natten och dagen därpå var jobbiga. Hela tiden cirkulerade tankarna runt Selma. Skulle jag åka för att vara med kl. 17? Skulle jag erbjuda mig att åka med Selma (jag visste att hon avskydde att gå till veterinären) Kanske kunde jag på så sätt lindra hela processen, om det går att lindra? Samtidigt som jag kände att jag i så fall kanske trängde mig på Selmas husses & mattes egna sorgearbete. Jag bestämde mig för att låta bli. När kl. var 17 tändes i vårt hus ett ljus vid middagsbordet. Det ljuset fick följa med in i sovrummet på natten. Det var mycket svårt att somna och när ljuset till slut slocknade så visste jag att hon var borta.

Fick dagen efter ett till SMS från Selmas matte som talade om att Selma inte hade behövt på darrande ben gå in till veterinären utan lugnt och fint fick somna in i tryggheten i sin bil. Det kändes skönt för reservmatten att få veta..

Min Lilla Selma hade rest till Regnbågslandet. Tack för alla de fina åren vi fick, för alla utmaningar och skratt som du bjöd på med din alldeles speciella personlighet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej alla, ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen....:) numera använder ju det flesta bara facebook och så även vi i K9, facebook är dessutom ett utmärkt ställe att snabbt skriva in träningar, lägga in bilder osv.   Vi i Team K9 fortsätter såk...

Önskar er alla en riktigt GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!   Då orken och framförallt TIDEN inte har funnit att uppdatera denna blogg så hoppas jag att 2016 kommer med mer krafter och tid all hålla igång denna blogg. Vi tränar trots allt varje vecka...

Vet inte om det är vi som har för mycket att göra eller om tiden går fortare...men nu är vi tillbaka, iallafall delar av Team K9.     Vår grupp håller på att förändras och några medlemmar har slutat av olika anledningar. Vi kommer under hösten...

En riktig glad påsk önskar vi alla vår vänner!      Delar av K9 har deltagit på en Specialsök helg i Sundsvallsområdet med Instruktör Emma Hammar från Hundreda. Helgen blev superbra för 8 deltagare som fick fördela tiden med halvdag Special...

Med sorg i hjärtat måste jag berätta att min   Exa   har lämnat mig. Hon blev endast 7 år och 10 månader. Med 25 år som schäferägare har jag blivit "bortskämd" med att få gamla hundar, mellan 12-15 år. Tyvärr blev det inte så denna gång. Tiden kä...