Nedan följer höst/vinterns träningar fram till mitten av februari då vi planerat en helg i Stockholm för att ladda upp och fortsätta planera våren/sommaren 2013 års nya utmaningar, träningar och övningar!

• 15 oktober  kl. 18.30 xxx
• 24 oktober kl. 18.30xxx
• 29 oktober kl. 18.30 xxx
• 3 november kl.11 xxx
• 12 november kl. 18.30 xxx
• 24 november kl. 11.00 xxx
• 3 december kl. 18.30 xxx
• 10 december kl. 18.30 xxx - Luciafika!  
• 17 december kl. 18.30 Julavslutning hos Kristina   
• 14 januari kl.18.30 xxx
• 21 januari kl.18.30xxx
• 28 januari kl. 18.30 xxx
• 4 februari ?
• 15-17 februari Planeringshelg i Stockholm  

Hösten är här och med den vardagen. Inte bara K9:s träningsschema återtar sin vanliga form, till hösten brukar också höra någon form av övning, grön eller röd – med de organisationer som våra hundar eller vi själva har olika uppdrag för.

Några av oss tillbringar en senhösthelg med att bekämpa en grön fiende i trakterna kring Sundsvall. Om det kommer vi säkert att få läsa mer här på bloggen. ( webbmasters inlägg: se "Grön helg med Försvarsmakten" )

Andra har tillbringat en av höstens bästa veckor på en grusplan i Kristinehamn. Svenska sök- och räddningsteamet genomförde mobiliseringsövning, och ett medium-USAR (urban search and rescue)-team begav sig därmed så fort det bara lät sig göras till Örebro flygplats, fick sin utrustning, rasslade inom tidsramen tre timmar igenom pass-, hälso-, veterinär-, dokument-, tull- och säkerhetskontroller (puh) och lastade sig och sin utrustning på ett plan till Turkiet. Trodde vi ja. Vi gick runt flygplatsbyggnaden. Ut – och in igen. De lyckliga charterresenärer vars plan till Mallorca faktiskt stod på plattan bara stirrade. Vad gör de? Vår flygresa ägde rum i flygplatsens restaurang – den tog en timme och sedan kom väskorna i god ordning på bagagebandet.

Välkommen ner” – till Turkiet? Liknar misstänkt Örebro. Men alla väskor kom i rad på bandet

så visst gick ”resan” bra

Teamet upprättade som första ankommande USAR-styrka ett RDC (reception departure centre) på flygplatsen, med FN-flagga och allt. Strax därefter kom engelsmännens ISAR-team som nr 2 till Turkiet … eller ok, Örebro då. Det är inte så noga. Jordbävning var det i alla fall.

Snabba ryck i mobiliseringsövningen. Sverige upprättar ett RDC på flygplatsen och vips är engelsmännen på plats med mängder av frågor om insatsen och läget.

25 fordon i konvojkörning till GPS-koordinaterna för BoO (vi gillar akronymer i den här branschen) base of operations. Som visade sig vara nämnda grusplan. Mörkret föll, var är pannlampan, och var är batterierna, varför är alla våra väskor svarta inuti och utanpå, jäklar vad det blev kallt, få upp och igång det mobila bredbandet från djupet av befattningsryggan, uppdatera informationen om teamets ankomst, skriva ett pressmeddelande, staben inrättar sig i minibussen och vips har teamet byggt hela campen, el och lyse finns, dieselgeneratorerna puffar värme i tälten och vad bra det går framåt tvåtiden på natten när det börjar bli styr på de första sökinsatserna, RECCE-teamet har kommit tillbaka från sitt första rek i de raserade byarna och engelsmännen också fått sig tilldelade några sektorer för sök. Det lugnar sig.

Och just när alla pusselbitar mot slutet av veckan börjar hitta sina platser: Riv camp! Rengör och packa allt i ordning för en skarp insats! Hemåt igen i strålande sol och vilket gäng, vilka erfarenheter, vilka historier vi hört och berättat – vid sidan av den praktiska övningens nyttigheter.

Teamleader informerar. Snabb avstämning, vad gäller för kvällens och morgondagens insatser.

Snart ska campen rivas igen. Grusplanen återtar sin normala form.

Det sägs att en av jordens kontinentalplattor, den indisk-australiska plattan, håller på att spricka. Det har skakat på många platser världen över de senaste månaderna. Kanske blir det åka av på riktigt. Men vi måste hoppas på motsatsen – en grusplan i Kristinehamn är också helt ok.

Eva-Lena

Soldat med hund anmäler sig!

2012 års andra och för året sista Försvarsmaktsövning 27-30/9.

Exa och jag är kontrakterade att göra 8 dygns tjäntgöring per år och i slutet av september var det dags igen.

Det är ganska mycket packning som ska med. För en soldat med hund innebär det nästan dubbel packning...

och det vill inte säga så lite grejer det... ja, + hundens då

Från samlingsplatsen transporteras vi vidare i bandvagn. Exa älskar att åka bandvagn, hon vet inte hur fort hon ska komma in i vagnen för att hitta en bra plats att rulla ihop sig och - sova! Säga vad man vill om min Exa som är en mycket temperamenfull liten tik med mycket motor och samarbetsvilja, men VILA när hon får tillfälle det är hon väldigt duktig på...Exa & Moritz vilar i väntan på transport ut till övning...

   Exa & Moritz framför bandvagn

Denna övning behövde vi inte åka så långt, utan det blev en transport på ca 1,5 mil. Nämligen till Sättna gamla flygplats, numera används den som dragracingbana. Där skulle vi tillbringa de första 1,5 dygnen i vårt tillfälliga gröna hem, tältet.

Dagarna (och nätterna) ägnades åt diverse uppdrag och för oss hundförare innebar det MÅNGA och LÅNGA timmars hundtjänstarbete. Det är jättekul att våra chefer upptäckt vad hundarna är kapabla till och vilket fantastiskt hjälpmedel de kan vara.

Till skillnad från våra förra övning i våras så fick inte Exa denna gång någon direktträff på fienden. Vi fck prova på mycket nya saker som var helt nya både för Exa och mig. Vi fck patrullera i långa sträckor med massor av både soldater, bilar, bandvagnar bakom oss i ledet - och där längst fram i det lååånga grönaledet gick lilla Exa   och jag. Lite stolta, lite nervösa och mycket spända! Man lär så länge man lever, och det är verkligen sant. Om någon sagt att jag skulle bli soldat på "äldre" dagar så skulle jag har gapskrattat för några år sedan. Men soldat utan hund det skulle inte riktigt vara min grej....För hunden den vill jag ha med mig, i vått o torrt.

Sammanfattningsvis från denna övning så stod det

antal timmars hundtjänst under 36 timmars aktiv övning i vår träningslogg

= 26 timmar!

Så jobba fick vi lilla Exa och jag - och roligt var det mestadels men en sak kan jag erkänna att jag saknar under övningarna = grönsaker!! Man får ju grönsaksabstinens, inte en enda liten coctailtomat eller gurkskiva så långt ögat nådde. Men ok, petitesser då....

Klart Slut/Over and Out

från Hundförare Nordin  

Ps.

Jag gruvar mig redan för nästa övning som vi vet blir av under vecka 8, vinterövning i februari... brrrr.      Ds.

Larmet går tidigt en tisdagmorgon.

Jag kommer till jobbet och ser först då att jag har flera missade samtal på min mobil. När jag ser vem som sökt mig förstår jag att det är eftersökslarm!

Just denna dag är det mycket på jobbet och jag märker att det kommer bli svårt att komma ifrån. Men efter en timme har jag bokat om mina möten och åtaganden och kan efter överenskommelse med min närmaste chef då ge mig av hemåt igen.

Väl hemma så kopplar autopiloten på och Eftersökshjärnan jobbar febrilt med utrustningslistan. Ryggsäcken packas återigen med de nödvändigaste som måste med. Hunden hämtas från hundgården och iväg det bär.

Denna gång gäller larmet en äldre dam på 82 år. Damen tog sin cykel och skulle ut och plocka lingon i närheten av sitt hem och har varit ute hela natten. I slutet av september kan det vara ganska kyligt på nätterna så det brådskade att finna damen. Iväg ut i skog o mark, vi jobbar på några timmar och bryter endast för att fylla på med lite mat och vätska. Sedan iväg till nytt område, då kommer beskedet som man alltid vill höra:

Hon är återfunnen!

Och vår följd fråga blir förståss lever hon?

Lyckan är fullständig när vi till slut får höra från Polisen: jag hon står iallafall upp och vinkar med sin röda jacka till helikoptern......

Känslan som man då upplever tillsammans med sina Eftersökskamrater där ute i skogarna går knappast att beskriva med ord! Man blir verkilgen överlycklig! Och vips har man glömt alla skavsår, bråkande hundar, hungriga magar och f-djävlig terräng. Konstigt, Wow vilken känsla!

Denna krutgumma, kan inget annat kalla henne, hade hållt igång hela natten. Inte satt sig eller ännu värre lagt sig. Utan gått och gått. Och med sig släpade hon en stor hink full med lingon!

Dessa lingon fick sedan tillsammans med damen ifråga ståndsmässigt åka helikopter   tillbaka till hemmet hon togs emot av alla inblandade, anhöriga, poliser, eftersöksskipage, tidningar. Dagen efter skulle damen gå tillbaka och leta sin borttappade mössa, men då skulle hon minsann ta med sig gubben...

Jag har sagt till min familj att de ska chipmärka mig eller i alla fall hänga på mig ett pejlingshalsband (eller chipmärka mig )när jag blir gammal, för jag vill då aldrig att de ska råka ut för något så fruktansvärt som att tappa bort en anhörig.

Men jag vet i alla fall vilka fantastiska resurser som sätts in vid ett försvinnande....

Katarina

Under sommaren har Exa och jag varit ute på ett större eftersök efter försvunnen person.

Larmet gick en helgdag mitt under semestern. I detta sammanhang spelar varken ledighet, semester eller arbete

någon som helst roll. Kan man åka - så åker man. Nu stiger pulsen och man kollar både en och två gånger om allt är med. Det är mycket att tänka på, man ska ha kläder, fika, mat för både hunden och sig själv. Det brukar handla om många timmars hundarbete och det gäller det att "Rädda liv"

Jag ser det som en ynnest, en ära eller kanske ett kall att få medverka och hjälpa till i dessa sammanhang.

Iväg det bär, på samlingsplatsen får vi eftersöksekipage mer information. Vem är försvunnen? Hur länge harpersonen varit försvunnen? Namn, Ålder?

Man vill ut och jobba så fort som det bara går, och vi har alltid tiden emot oss.

Vi jobbar på till sent på kvällen då vi mycket trötta beger oss hemåt igen, inget resultat, den saknade är ännu inte återfunnen och har nu varit ute hela natten. Väl hemma vilar vi och tankar mat och vätska för att återigen bege oss till platsen igen nästkommande dag, och nästa dag. Fler resurser sätts in, fler frivilliga anmäler sig, skallgångskedjor utgår. Det går ännu ett dygn och det är 3 dygn sedan den äldre mannen något förvirrad lämnande sitt hem i Sundsvallstrakten.

På det 4 dygnet återfinns mannen inte lång ifrån sitt hem, avliden. Man känner sorg, ilska, hopplöshet! Hade vi kunnat göra något annat, något bättre? Alla vet att vi alla gjort vårt bästa men trots detta så kommer vi alltid att bära med oss erfarenheten och sorgen. För mannens anhöriga är det trots allt skönt med en avslutning att mannen är hittat så att de nu kan få sörja i lugn och ro. 

Vi har gjort vårt allra yttersta och vi har kämpat tillsammans i solhetta, spöregn och oländiga terränger min hund och jag och jag kan inte annat än att känna glädje över den fantastiska lilla schäfertjej jag har som alltid ställer upp för sin matte i alla väder, årstider och tider på dygnet.

Tack Exa för att du finns vid min sida!  

Katarina