Larmet går tidigt en tisdagmorgon.

Jag kommer till jobbet och ser först då att jag har flera missade samtal på min mobil. När jag ser vem som sökt mig förstår jag att det är eftersökslarm!

Just denna dag är det mycket på jobbet och jag märker att det kommer bli svårt att komma ifrån. Men efter en timme har jag bokat om mina möten och åtaganden och kan efter överenskommelse med min närmaste chef då ge mig av hemåt igen.

Väl hemma så kopplar autopiloten på och Eftersökshjärnan jobbar febrilt med utrustningslistan. Ryggsäcken packas återigen med de nödvändigaste som måste med. Hunden hämtas från hundgården och iväg det bär.

Denna gång gäller larmet en äldre dam på 82 år. Damen tog sin cykel och skulle ut och plocka lingon i närheten av sitt hem och har varit ute hela natten. I slutet av september kan det vara ganska kyligt på nätterna så det brådskade att finna damen. Iväg ut i skog o mark, vi jobbar på några timmar och bryter endast för att fylla på med lite mat och vätska. Sedan iväg till nytt område, då kommer beskedet som man alltid vill höra:

Hon är återfunnen!

Och vår följd fråga blir förståss lever hon?

Lyckan är fullständig när vi till slut får höra från Polisen: jag hon står iallafall upp och vinkar med sin röda jacka till helikoptern......

Känslan som man då upplever tillsammans med sina Eftersökskamrater där ute i skogarna går knappast att beskriva med ord! Man blir verkilgen överlycklig! Och vips har man glömt alla skavsår, bråkande hundar, hungriga magar och f-djävlig terräng. Konstigt, Wow vilken känsla!

Denna krutgumma, kan inget annat kalla henne, hade hållt igång hela natten. Inte satt sig eller ännu värre lagt sig. Utan gått och gått. Och med sig släpade hon en stor hink full med lingon!

Dessa lingon fick sedan tillsammans med damen ifråga ståndsmässigt åka helikopter   tillbaka till hemmet hon togs emot av alla inblandade, anhöriga, poliser, eftersöksskipage, tidningar. Dagen efter skulle damen gå tillbaka och leta sin borttappade mössa, men då skulle hon minsann ta med sig gubben...

Jag har sagt till min familj att de ska chipmärka mig eller i alla fall hänga på mig ett pejlingshalsband (eller chipmärka mig )när jag blir gammal, för jag vill då aldrig att de ska råka ut för något så fruktansvärt som att tappa bort en anhörig.

Men jag vet i alla fall vilka fantastiska resurser som sätts in vid ett försvinnande....

Katarina