Ett gammalt Räddningshundhjärta har slutat att slå

Puma fick idag, 2012-11-28 somna efter en kortare tids sjukdom. För bara två veckor sedan gjorde hon sin sista Räddningsträning. Tack till Er som var med och gjorde träningen till ett härligt minne som jag alltid kommer  att bära med mig.   

Saknaden är enorm och tiden från vi hämtade Puma som ett 8 veckors knyte i Uppsala tills idag har gått så otroligt fort.

Vi fick njuta av hennes sällskap i över 11 år, Puma skulle ha fyllt 12 år den 13 april.  Och trots att hon var född fredagen den 13:e, länge har ätit levaxin och haft kronisk hornhinneinflammation så har livet ändå gett henne ett vad vi i alla fall hoppas roligt, spännande och utmanande hundliv.

Puma och jag som matte har fått en fantastisk resa tillsammans och vi har upplevt både motgångar och framgångar tillsammans. Vi har tillsammans fått glädjas åt våra kamrater inom Räddningen som lyckats och gråtit med de som misslyckats. Här har vi också funnit vänner för livet som funnits där när vi som mest behövde dom.

Puma har varit ett stort stöd i vår familj med sin milda framtoning och ödmjuka sätt. När familjen för 5 år sedan skaffade en till hund så tog Puma emot det lilla monstret med stort tålamod och på ett värdigt sätt som bara Puma kunde.

Vi vet att du kommer att hålla ordning bland de andra i Regnbågslandet, där kan du springa och träna Räddning hur mycket och hur länge du vill!

  Vi kommer aldrig att glömma dig älskade Puma     

They say memories are golden.
Well, maybe that is true.
I never wanted memories
I only wanted you.

A million times I needed you,
A million times I cried.
If love alone could have saved you,
You never would have died.

In life I loved you dearly,
In death I love you still.
In my heart you hold a place
No one could ever fill.

If tears could build a stairway,
And heartache make a lane.
I'd walk the path to heaven,
And bring you home again.

Our family chain is broken,
And nothing seems the same.
But as God calls us one by one,
The chain will link again.

Katarina med familj

Precis som Nettan skrev så är det även länge sedan jag skrivit något här i bloggen, men nu så!

I sina unga dagar tävlade Ellen en hel del lydnad, men stundtals väldigt fina resultat. Men för tre år sedan slutade vi då hon tydligt visade att hon ledsnat. Och i ett av dom här tre år har hon ju faktiskt varit ”favorit-matte”-lös eftersom jag har pluggat utomlands ett år.

Men nu i höst gjorde vi slag i saken, och anmälde oss till en tävling, i Rallylydnad!

I lördags kom vi ut till Matfors där tävlingen skulle hållas, ganska oförberedda. Jag hade förvisso läst reglerna, men jag och Ellen hade aldrig tränat rallylydnad, gått en hel bana eller varit på en tävling i denna nya sport förut.

Tillråga på allt hade jag startnummer 1 av 30 ekipage, vad är oddsen? Nåväl, det är över snabbt då i varje fall!

Efter banvandringen kändes det som att jag hade rätt okej koll på läget, och gick och hämtade Ellen ur bilen. Hon fick gå och kissa och titta sig lite omkring innan vi gick ner på planen, där fick hon två korvbitar och sen gick vi in och körde direkt! Ingen uppvärmning alltså, vilket jag har kommit fram till passar Ellen väldigt bra!

Hon var med mig fint under hela banan och det kändes superbra!
Resultatet blev plats 6/30 och 90 poäng av 100 (uppflyttnigspoäng är över 70), med kommentaren ”Mjuk och följsam hund!” från domaren. Helt klart godkänt för en gammal ko som Ellen :)

Så nu kan vi titulera oss som det enda ekipaget i K9 som tävlat rallylydnad, kanske finns det något fler ekipage som hänger på, för Ellen och jag ska helt klart ut och tävla igen!

Lycka till önskar vi alla i K9, kanske kommer det fler inlägg om tävlingar framöver....

Hejsan alla hundfantaster och speciellt alla K9.or   

Det var länge sedan jag skrev något på vår blogg, men nu ska jag göra ett försök.
 
Förra gången jag skrev så var jag i sjunde himlen när det gällde Pheadro, hm hm det höll inte så länge. Pheadro fick en välbehövlig semester under sommaren med enbart träning och mycket lek. Så kom då hösten och naturligtvis skulle vi tävla, vi hade ju äntligen kommit upp i Elitklass. Sagt och gjort eller? Vi anmälde till Västra Medelpad där trivs både jag och hunden, det är så underbart trevligt folk där.
 
Vi dundrar uppöver och kommer fram i god ordning, vi får veta att det är den västra rutan, den är trevlig och inte alltför svår, skönt. Idag har vi sällskap av Bettan och Copper. Bettan vill få en inblick i söket på tävling inför premiären i Matfors om några veckor.
 

Så är det dags för start, jag har startnummer 2 idag och först ut är Carina från Ljusdal med sin Schäfer, när hon kommer tillbaka är det dags för oss. Möter Carina på väg upp till rutan hon har brutit inge kul, traskar vidare och så är det vår tur....
 
Pheadro är jätteladdad och vill inte annat än att få starta, går fram och kollar starten, kallar in pheadro och rätar upp honom och så är vi igång. Pheadro pumpar på och tar fig efter fig och så är vi klar. Matte är jättenöjd och alla som har gått med på stigen tycker att han har gått suveränt. Bara att vänta på betyget då.
 
Så har då domarna bestämt sig betyg 9 - 9 Jipiiiiiiii överlycklig. bara resten kvar, ha ha. Vi åker tillbaka till klubben och inväntar uppletande, det går inte bra nu är han gamla trögtänkta herren igen och förstår inte alls vad han ska göra, sån är han bara att acceptera eller? Så är det då lydnaden och han går ganska bra inte direkt uppflyttspoäng men godkänt har vi i alla fall och jag är ganska nöjd när vi styr kosan hemmåt.
 
Då är det väl bara att köra vidare det har ju börjat bra i alla fall. Sundsvall nästa -  vilken katastrof, helt för matte obegriplig ruta som i mina ögon går som ett V. Pheadro går inte ut på djupet på ena sidan och det blir tjatigt så efter hundra meter ger jag upp och kör det hela som en träning, betyg 6- 6. Vad har hänt? Vi åker hem för att slicka såren....
 
Ny vecka Ny tävling Nu är det Matfors som står för värdskapet. Jag jobbar natten före så Bettan har hundarna och kommer till mitt jobb och hämtar upp mig, till Matfors det bär, premiär för Bettan. Jag drar startnummer 2 och traskar ut till rutan, det ösregnar men det är bara att gilla läget. Vi startar men något är fel vädret eller? Min hund som alltid har gått som en kanonkula är seg och ovillig, vi kör klar söket men bryter sedan, ingen mening att kämpa på i det dåliga vädret.  

Så är det då Bettan och Copper som ska ut. Bettan är nervös hon tycker inte det själv men men. Skickar ut Copper till vänster och han går långt framåt i rutan, kommer dock tillbaka in och hon skickar till höger blir borta länge men till slut skäller han men håller skallet dåligt. Så nästa sida igen Bettan gör det bra för hon skickar Copper bakåt i rutan och han tar första fig men med mycket tvekan, nya figuranter är för dåligt tränat. Så är det bara en fig kvar den dolda men då säger Copper att det har han aldrig varit med om och har han det så har han glömt bort det, noll markering och Bettan bryter. betyg 5-5 så kan det gå första gången, bättre lycka till våren. Jag tycker ändå att de höll ihop det hela fint lite mer träning med främmande figuranter så kommer detta att gå jättebra.   
 
Jaha hem för att försöka torka upp mina byxor, de vägde nog 15 kg när jag kom hem och BH & Trosor gick att vrida ur. Så täcke kudde och soffan. Imorgon är en ny tävlingsdag.

 
Så ska Ragunda provas igen det gick ju bra sist med uppflytt och vinst. Vädret har stabiliserat sig och visar nu den fina sidan. Kommer fram och drar startnummer 2 traskar iväg uppför samma brant och startar, men det är bara att konstatera något är allvarligt fel.

Pheadro vill inte, han går knappt ut och någon näsa har han inte påslagen och när han hittar fig så lämmnar han VAD HAAR HÄNT????? Är han tävlingstrött? Har kraven blivit för stora? Är han bara less? Eller är han sjuk? Usch det är inge roligt, vi bryter och jag far hem med många svarta tankar i huvudet. Jag vet ju att han har D på höfterna och de kanske är dessa som gör sig påminda. Kvällen blir dyster...
 
Jag bestämmer mig för att det inte blir något mer tävlande denna säsong utan istället veterinär och röntgen och backa tillbaka i träningen, så får vi se sen. När vardagen kommer beställs en tid hos veterinären och väntan är olidlig vad blir domen? Tack och lov så anser han att visst har det blivit pålagringar men inga som gör att han har ont eller att det skulle vara någon fara att köra honom. Mycket motion och simmning varje vecka så kommer han sig nog tror veterinären. Så håll i dig Anki nu kör vi så det ryker.   

Så under resten av hösten har vi simmat och tränat, långa sök utan speciellt många figgar utan matte har varit belöningen istället och när han så äntligen har fått figg så har det vare stor godisregnet. Vi får väl se om detta är rätt grej för lilla herren, men till våren tar vi nya friska tag. Skam den som ger sig.  
 
Hoppas att ni alla får en varm och torr vinter utan snö, det vill jag ha i alla fall. VÅGA VÄGRA SKIDOR, det är mitt motto under vintern.
 
Kramar från tävlingsidioterna på Alnö

Tack Nettan för ditt bidrag till vår träningsblogg, men du vet väl som långvarig hundägare:

att det finns inget dåligt väder - bara dåliga kläder....

Webmaster