Vilse i Junseleskogarna

Onsdag den 28 augusti ringde en 47 årig kvinna till sin son och berättade att hon var vilse i skogen. Hon hade också med sig sina två hundar. Han larmade i sin tur Polisen och ett eftersöksuppdrag var ett faktum.

Polisen använder sig först av egna resurser men om tiden går och de behöver stöttning kallar de in E-kontrakterade hundar, Hemvärd och ibland fler resurser som orienterare eller privatpersoner.

Jag och min hund Exa har E-kontakt med polisen i Sundsvall och står i ständig "stand-by" för att vid behov hjälpa till.

Och när man hör på nyheterna att någon är saknad då skärper man alla sinnen med en adrenalinhöjning till följd...

Torsdag den 29 augusti fortsätter sökandet och nu har alltså personen i fråga varit i skogen över natten. I norrlänska skogar är temperaturen inte så hög den här tiden på året...Torsdagen går och inte förrän vid 16 tiden fick vår kontaktperson bekräftat att Polisen ville ha vår hjälp. Då vi hade ca 30 mil för att nå till detta område så

bestämdes det att vi skulle vara på plats på fredag morgon.

Två ekipage åkte tidigt och var på plats vid 7 tiden fredag morgon, medan jag (som har valp i familjen) snällt fick invänta på valp vakten innan jag och Exa kunde sticka hemifrån vid 6.30

Jag kom till platsen vid 10 tiden, fick information och tilldelning av område, sedan var det bara att sätta igång. Man vill verkligen ta vara på varenda minut när det gäller eftersök av försvunna personer. Man vet ju att någonstans där ute i stora skogen finns det en person som behöver hjälp och vi ser också på mycket nära håll dennes anhöriga. Vilket kan vara både på gott & ont, beroende på insatsens slut. Tyvärr är det inte alla gånger den saknade hittas vid liv.

Vi tre hundekipage jobbade på i första området vilket var (som vanligt) ett svårframkomlig område med mycket höga bergsskrevor osv. Fick nya områden eftersom vi blev klar, vi såg en massa engagerade människor som hjälpte till överallt, vi såg helikoptern som också jobbade på.

Något som är svårt vid eftersök är att inte bränna ut sig själv och hunden. Att tänka på att vi kanske ska jobba i MÅNGA timmar.. Man vill ju så gärna hitta! Men eftersom vi går ensam med hund i skog så gäller det att tänka på säkerhet i första hand, vi får inte bli skadad och på så sätt bli en belastning för insatsen istället för en resurs. Tänka på att dricka mycket, inte glömma bort att fylla på magen med lite mat ibland..fast man egentligen inte alls vill tänka på fika eller mat utan bara "köra på"...

Det kan bli många steg i oländig terräng, många timmar i sökskogen...

Vid 16 tiden fick vi besked om att personen är återfunnen, och nästa tanke är då? Lever personen?

Jadå personen är vid god vigör!! Yes!

Den känsla som man då får i hela kroppen går inte med ord att beskriva!

  Man blir så LYCKLIG så man ibland skriker rakt ut! Härligt!  

Kvinnan hade gått närmare 1 mil, varit ute i 2 dygn i en skog där det sägs vara mycket björn..Hon hade alltså övernattat 2 nätter utomhus. Jag tror att denna kvinna kan skatta sig lycklig att hon hade sina två hundar   med sig, både som sällskap och som värmekälla under natten!

Hunden - människans bästa vän!

Skönt att det gick bra och att vi trötta men nöjda kunde återvända hemåt igen, en resa på 3 timmar. Vad gör man inte för sina medmänniskor, och vad gör man inte för att få använda sin hund till det den helt enkelt är BÄST på:

Att ställa upp för oss tvåbenta, i vått & torrt, i ur & skur!

Hundförare Katarina med hunden Exa

Hoppas vi i allafall! Just nu är det väldigt kallt i vår del av Sverige och minusgraderna var idag den 16

februari -11. MEN dagarna har blivit längre och soligare känns det som, så vi lever på hoppet! Snart kan vi vara ute och träna, det ska bli härligt.

I januari blev några av oss som tillhör eftersöksgruppen i Sundsvall kontaktat av en gymnasieskola i Torpshammar där de utbildar ungdomar som så småningom vill arbeta med något inom Räddningstjänsten. (brandmän,ambulans mm)

De undrade om vi var intresserade av att delta med våra hundar i en nattövning. OM vi ville! Man ställer väl upp såklart och ser en möjlighet till en ny erfarenhet för sig själv och hunden. Sagt och gjort, det blev till att ta ledigt en eftermiddag och förmiddag nästa dag för att kunna delta vid övningen.

När man hållit på med eftersöksuppdrag under några år (som jag då tex...) så är man van - nej man är tvungen att se till att man har med sig kläder, fika, hundmaterial, hundmat, hundtäcke mm. Vi var 4 hundförare som skulle åka och jag kan ärligt säga att bilarna var ganska fullpackade.

När denna övning skulle äga rum så hade vi faktiskt inte fått så mycket snö i Sundsvallstrakten men ju närmare Munksjöbyn vi kom denna eftermiddag ju mer snö blev det! Och eftersök i djupsnö, det är ingen höjdare!

Vi fick oss tillvisade en plats för att parkera våra bilar och någon av oss (nämner inget namn..) skulle gå bakom en snöhög för att "pudra näsan" och försvann totalt där bakom i snön! Kom inte upp och fick ropa på hjälp! Rolig start tyckte vi..

Väl på plats med alla hundar och packning blev vi presenterade för lärarna som höll i denna övning. Vi fick veta att det skulle placeras ut 7 st elever ute i skogen. Varje hundförare fick med sig karta och 2 elever samt en komradio.

Det var MYCKET SNÖ, vi kom knappt fram och hade snö ibland till midjan och de stackars hundarna hade en tuff uppgift framför sig. Vi trampade på så gott vi kunde över stock och sten. Terrängen var också mycket kuperad på sina ställen.

Ibland fick vi skicka någon av eleverna lite framför så att hundarna skulle orka ta sig fram. Här var det inte tal om några frisökande hundar utan alla gick liksom i samma fotspår om man så säger.

Vi påträffade efter ca 1 timme min grupps första "skadade" och ett sjukvårdsteam kallades till platsen. De skulle där ge den hjälp som behövdes för att sedan transportera den skadade på bår!.. ner till base campen.

Vi jobbade på så alla grupper tills alla var hittade och vi kan sammanfatta den sena kvällen med att vi alla, elever, lärare och hundförare (och våra kära hundar som jobbade på så tappert ) tyckte det var en rolig övning och att vi hundförare tyckte det var jätteroligt att få delta.

Alla elever var väldigt nyfiken på oss och hundarna och ställde en massa frågor om utbildning och kurser.Roligt med engagerade ungdomar!

Samtidigt tror jag att vi alla fick oss en tankeställare om att i detta extrema väder kan det inte fungera med hundar som frisöker i skogen. Både vi och dom fick slita väldigt ont, men samtidigt kan jag känna mig mycket stolt över att vi hundförare som deltog trots att vår ålder kanske ligger i spannet 35-65 ändå kände att orken och viljan fanns där,

mitt bland en massa undgomar i 18 års åldern...

Så vid nästa övning:

Ställer vi naturligtvis upp igen, för att jobba med våra hundarn är "vårt kall"

Lilla Exa!  

Du är väl en duktig tjej.

Du & jag har redan haft så mycket roligt tillsammans och vi har många härliga år framför oss av utmaningar och äventyr. När du kom till oss som 8 veckors valp, hade hela familjen ivrigt väntat på att "bli med valp" igen.

Du visade sig bli vår största valputmaning, någonsin! Och vi tänkte i vår förtvivlan att hur ska detta sluta? Men med 3 års facit i handen så tycker jag faktiskt att det gått bra hittills. Du var fruktansvärt jobbig och krävande som valp, hysterisk kan man kanska kalla dig. Men vid 1,5 års ålder hände det något. Du kom på att du hade en familj! Och en matte som så gärna ville träna dig och göra roliga saker.   DÅ, blev vi ett team - du & jag.

Den 11 oktober 2010 gjorde du eftersöksprovet och du blev godkänd av Polisen i Sundsvall för eftersök och fick därmed ta över det stora ansvaret efter din "storasyster" Puma som härmed fick gå i E-söks pension.

Här nedan en bild på hela härliga eftersöksgänget i Sundsvall. Läs även om oss i kommande nr av Brukshunden. (Exa & jag längst till vänster på bilden)

Skarpt Läge!

Efter att ha tränat räddning mellan 18-21 hann jag bara hem och fick vända i dörren när larmet gick om eftersök.(Nedan kan ni läsa om själva larmet) När detta avblåstes så gick nästa larm! Denna gång en 50 årig man som anmälts som försvunnen i Lucksta. Även denna person hittades innan vi eftersöksekipage hann ut i mörkret.Vi var 6 ekipage som snabbt var på plats och inväntade vidare instuktioner, denna gång ordnade allt sig till det bästa. Skönt, men vilken puls man får när larmet går. WOW!

Försvunnen person Polisen i Sundsvall söker en flicka född -93 som försvunnit från sitt hem vid 20:00-tiden. Flickan har långt mörkt hår och är klädd i grå klänning, svarta strumpbyxor, grå stickad tröja och har vita skor. Uppdatering kl 22.30 Flickan återfunnen och finns nu på sjukhuset för vård. Polismyndigheten tackar alla inblandade i eftersöket, bla Räddningshundar och Hemvärnet för snabb inställelse.

   Larmet gick den 6 juni kl. 18.30 Polisen i Sundsvall behövde hjälp från de Eftersökskontakterade hundekipagen. Den var en 78 årig dam som saknades i Nolbyområdet. Jag var i stan när larmet gick men förflyttade mig snabbt hem efter frågan som alltid ställs till oss: "Kan ni åka" Och självklart åker vi om vi och våra hundar är friska. Pulsen stiger alltid lite extra när man får larmet. På den ca 8 km långa resan från Sundsvalls city till min bostad hann jag gå igenom min utrustningslista i huvudet.

• Hundutrustning, spårsele,sökrullar,tjänstetecken mm
• Vatten, extra energi till hunden, hundmat
• Mina utrustning, kläder, varma kläder, svala kläder, regnkläder, stövlar, kängor. Myggmedel, extra energi till mig själv.
• Första hjälpen väskan
• Midjeväska, ryggsäck, kompass, pannlampa, ficklampa, extra batterier
• Termos med vatten, kaffe,chokladpulver jag har gjort iordning ett "överlevnadskit" (en plastlåda med lock, alltid färdig att stoppas ner i ryggsäcken) som består av frystorkat kaffe, choklad, soppa, ris- o sesamkakor,the mm  

För något som man lär sig under åren är att ALLTID se till att ta med mycket kläder, ibland är vi ute i MÅNGA timmar. Och man kan alltid plurra och bli blöt, alltså  ombyte..

Efter ca 40 min var jag om mina hundar på plats. Polisen tog emot mig och de andra hundekipagen. Vi fick reda på vad som hänt och vart den försvunna senast hade setts. Vi fick våra områden tilldelade och åkte snabbt ut för att sätta igång att jobba. Området vi skulle söka av var väldigt brant och mycket nära en stor väg. Min gamla 9 åriga schäfertik Puma med lång erfarenhet och rutin fick jobba lös med mig i skogen.

Det som är fantastiskt med gamla rutinerade hundar är att de genast vet när det är allvar. Jag undrar hur? Kanske känner de på sig att matte är extra taggad och att pulsen är högre än vid en vanlig träning? Något är det i alla fall som gör att DE VET! Puma VET att AHA nu vill matte att jag skall visa på ALLT jag hittar i skogen inte bara människovittring. Hon blir otroligt noggrann och letar i alla hålor och gropar, under nedfallna träd under granar.. Hon visar mig på flaskor (någon kan ju ha tappat det)  kläder, gamla plastburkar ALLT. På vanlig räddningsträning struntar hon fullkomligt i att det ligger en massa saker utspridda i sökområdet..Då är det endast människovittring som gäller. Vi jobbar väldigt nära varandra och har hela tiden ögonkontakt. När hon hittat något så tittar hon med en lång blick på mig och jag frågar om hon har hittat något. Då tittar hon ner på föremålet och tittar på mig igen, precis som om hon vill säga; "ja, kom och se" då går jag och tittar på hennes fynd. Ibland kan det faktiskt vara viktigt som klädplagg, glasögon eller dyl. Ibland kan det ju vara så illa som att personen vi letar kanske inte är vid liv. Och eftersom vi inte kan träna på döda människor vet vi ju inte heller hur våra hundar skulle reagera och inte heller hur de skulle tala om för oss att de fyndat. På ett annat eftersök var det just det vi letade, en död människa. Personen ifråga hade varit försvunnen flera veckor, men Polisen ville ändå ha detta område genomsökt. Då funderar man hur hundarna verkligen skulle reagera. Jag tror mig känna min hund så väl att jag kan tala om hur hon skulle reagera. Det visade hon mig under detta äldre söktillfälle. Det var så att vi skulle söka av områdena efter en väg, gå med lös hund efter denna gamla skogsbilväg. Och om hundarna visade intresse åt något håll så skulle vi hänga på. Jag såg att min Puma gick fram emot ett ganska djupt dike, Jag såg på henne att hon visade stor olust, det var nästan så att hon rös (om nu en hund kan göra det?..) Vi hade som vanligt ögonkontakt och hon "talade" om för mig att hon hittat något. Jag gick fram till diket och kände stanken, Och tänkte naturligtvis att vi hade hittat den försvunne personen - död. Men skönt nog det visade sig att hon hade hittat en död älg. Denna stund berömde jag henne väldigt mycket och talade om för henne vilken duktig hund hon var, och det var precis som om att hon då fattade att jaha matte vill att jag ska visa henne på allt jag hittar, dött eller levande. Efter berömmet och lite godis gick vi vidare varefter hon snabbt drog av till höger på vägen in under en gran och jag hann igen tänka att nu har vi hittat personen i fråga. Jag var snabb att springa efter för att se henne visa mig - en död räv...Med denna erfarenhet i bagaget så tror jag mig veta hur min hund skulle reagera vid fynd av död människa. Återtillbaka til eftersöket jag började att berätta om.

Vi hann med ca 1 timme i skogsterrängen när vi fick ett samtal om att damen var återfunnen och att vi skulle bege oss till samlingsplatsen. Där fick vi glädjande nog veta att damen var välbehållen. Hon hade gått hem - 3 mil!

Som tur var hann den inkallade helikoptern, alla orienterare samt Hemvärnet aldrig komma till platsen. Men visst kan man känna sig trygg i vårt svenska samhälle med all hjälp som går att få - om man skulle gå vilse...

Katarina