Eva-Lena   

(på bilden Eva-Lena och Mirra)

Oyster (Aussie Action´s Ollivander) är den tredje i raden av hundar som skulle ha börjat och slutat med gula labradoren, räddningshunden och eftersökshunden Cresendos Qulöra Qudden (1997-2007) om det inte vore för kloka träningskompisar i Bamse och räddningsgänget.

Efter att lillmatte Lisabet övertagit Mirra (se Lisabets presentation) kom också Oyster till familjen i maj 2010 – mot alla odds och trots varnande talesätt som ”Help me, I have a kelpie”.
Han får skynda långsamt och hitta sin väg vartefter – just nu bara leker livet. Ollivander är döpt efter trollstavstillverkaren i Harry Potter, men Oyster är en liten ort i södra Australien strax norr om Cape Catastrophe och nordost om Coffin Island – det säger väl nåt om inriktningen. Han skäller frustrerat på figuranter om han inte kommer åt dem, och älskar människor nästan lika mycket som vore han en labrador – men har börjat sin bana inom räddningen i sommar med att hitta och bära fram: ett frystorkat katthuvud, en död fågel och en torkad liten orm. Vad kan det betyda för framtida vägval? Lillmatte är – tro inget annat – med på ett hörn även i Oysters träning. Det ska bli agility och freestyle och låten till första programmet är redan klar: ”Snart är det jag som är kung” (… tror han, ja …).

Om matte bara kan hålla sig hemma och inte jobba så mycket på annat håll, eller åka iväg med olika insatsteam till katastrofer, så kanske Oyster kan få något att göra i framtiden han med. Valla får är till exempel helt oprövat!

Hej Nettan heter jag och har hållit på med räddning sedan början av 90-talet. Jag är utbildad räddningsinstruktör och har haft 3 st egna räddningshundar och utbildat ett 30-tal hundar med förare.

Jag är instruktör och lärare i hundtjänst inom SBK där jag också tjänstgör som tävlingsledare, tävlingssekreterare och testledare på mentaldelen.
Jag tävlar sök spår och lydnad med mina hundar, dessutom är jag en vänstervarvare, jag anser nämligen att en hund ska kunna vara både snygg, klok, arbetsvillig och frisk, höga krav på uppfödare alltså;
Jag har själv provat på uppfödning av rottweiler i liten skala.
Rottweilern var min första ras i räddningen, Freddie var en klippa lugn, trygg och tyckte att han kunde klara allt på egen hand vilket han också gjorde, matte kunde sätta sig i bilen och fika. Han lärde mig mycket.
Nästa rottweiler i tjänst var Pheadras Track, egenuppfödd pojke som var en liten spelevink, med honom provade jag på att tävla SM i räddning. 

Efter rottisarna kom mina CC, Cane Corso, en härlig ras med smidighet och styrka utöver det mesta, Mix blev räddningshund vid 2 års ålder och har varit aktiv sedan dess. 2006 och 2009 deltog vi på räddnings-SM.

I dag är han en pigg och glad pensionär, som fortfarande tränar räddning varje vecka. Mix har 11 barn och en av sönerna bor med oss, han heter Pheadro och är 3 år.

Även Pheadro var tänkt som räddningshund och påbörjade sin utbildning som

1-åring men tyvärr kom vi bara till godkänd delprov 1 eftersom han hade D på höfterna, men vi tränar räddning varje vecka eftersom det är så otroligt roligt både för matte och hundarna, vi älskar verkligen detta liv. 

I övrigt så tränar och tävlar jag med mina bägge hundar i sök, spår och lydnad samt återfinns som sagt var även i utställningsringen. Mix är i elit SÖK, högre Spår och Elit Lydnad samt svensk, finsk, norsk, tysk och nordisk Utställningschampion, den lille har inte kommit så långt än han är i högre sök och lydnadsklass II och har 2 cert i utställning. 

Den som gjorde att jag fastnade för räddningen var mitt möte med Magnus han har alltid varit och är annu en underbar lärare och inspirationskälla. Han har gett mig så fantastiskt mycket stöd och uppmuntran genom åren som gått och naturligtvis en hel del läxor oxå  det är av detta man lär sig. Och jag är mycket tacksam att han fortfarande ställer upp på våra "Magnushelger" vår och höst, det är något man ser fram emot under hela året.
 
Numer så tillhör jag det pensionerade gänget då det gäller aktiv tjänst, men jag kommer att köra räddning så länge som jag och mina hundar står på benen det är en sak som är säkert. 

Hemma igen efter en UNDERBAR träningshelg på den vackra Hemsön, vid Höga Kusten.

Stort tack till Magnus som tack vare sin enorma hundkännedom och hunderfarenhet återigen gjort vår helg till något minnesvärt. Vi syns till hösten igen, för fjärde året i rad!

Tack till alla kamrater som alltid ställer upp. Tack för god mat & dryck, trevligt sällskap och glada skratt - och tack Hemsön för att du bjöd oss på en fantastisk solnedgång som vi tillsammans kunde följa från bryggan på lördag kväll!

Tack också till personalen på Hemsö Fästning som hjälpte oss under helgen.

Lite bilder från helgen, varsågod!

Har vår träningsgrupp fått en egen blogg. Här ska vi kalendern kunna se träningar, platser, tider osv. Under Kategorin Bilder kommer det att läggas in foton från tidigare träningar, prov, träffas osv.

Under Kategorin Presentationer kommer alla hundförare och hundar få en egen presentation.